Så här kan det vara

 

”Jag vet,  hans tankar och hans handlingar är fruktansvärda och jag skäms för det. Men jag älskar honom ändå! Han är min son och jag kommer alltid att älska honom.” /En mamma.

 

”Osäker på om jag gör rätt, men jag har tagit avstånd. Helt ärligt så skäms jag. Jag tänker ofta på vad andra tänker, sätter dom in mig i samma fack? Allt det här påverkar min vardag och jag mår skit helt enkelt. Vet inte hur jag ska kunna hantera det.” /En bror.

 

”Mitt sätt att vara ett stöd – räcker det? Eller kan jag göra annorlunda? Och vad kan jag då göra? Min önskan är att allt snabbt ska bara lösa sig. Jag förstår att det kommer att ta tid, men det känns svårt att acceptera. Och det är svårt att finna lugn i mig själv längst vägen. Jag önskar jag kunde prata mer öppet om detta med andra och få stöd. Men det är inte lätt och jag känner mig ensam.”/En pappa.

 

”Jag lägger stor skuld på mig själv. Vi har ju länge sett att han har varit utfryst, varit ensam och haft svårt med vänner. På nätterna ältar jag. Om han tidigare hade fått den hjälp han behövde, hade detta då inte hänt?” /En mamma.

 

”Var kommer allt det här ifrån? Jag är själv invandrare och inom min familj har vi upplevt krig. Det här gör ont, på riktigt. Finaste stunderna är när vi ibland hänger i köket – fikar och spelar kort som vi alltid brukat göra. Dom stunderna ger mig hopp. /En mamma.

 

”Jag känner mig så förbannad! Det är som att de såg hans skörhet och utnyttjade tillfället att sluta honom till sig.” /En mamma.

 

”Jag förstår nu att vi på skolan antagligen hade kunnat agera annorlunda, att vi hade kunnat bemöta det här barnet på att annorlunda sätt. Det är viktigt, och jag tänker att vi behöver en fortbildningsdag för all personal. Vad kan ni erbjuda?”/En rektor.

 

”Jag sover dåligt och tankarna på honom finns där hela tiden. Vad gör han nu, vad lyssnar han på, tittar på, läser…? Jag vill så gärna hjälpa, men ibland känner jag mig osäker på hur jag kan närma mig honom utan att han vänder mig ryggen.”/En pappa.

 

”Jag funderar, söker kunskap och funderar igen. Då känns det tungt att så många i hans omgivning inte verkar förstår hur vi vuxna kan bemöta. Jag vet inte. Men det känns som att många i skolan dömer, skäller och bemöter honom utifrån hans åsikter och det han gör fel. När de snarare kunde stödja honom i hans upplevda utsatthet och känsla av utanförskap. Ibland önskar jag att alla fick träffa den person som jag träffar här hemma. Han kan vara så himla fin och klok.”/En mamma.

 

(Alla citat är godkända av de anhöriga).